Det började 1996, med Shakespeare på Gräsgården. Under flera år spelades därefter pjäser med det mäktiga kungapalatset som fond. Nu är det emellertid en helt annan miljö som gäller. Närmare bestämt en tidigare foderfabrik på slätten.

Pontus Plænge i foajén på Shakespearefabriken.

Vi kan tacka Kenneth Branagh för att det spelas Shakespeare i Vadstena, även om den brittiske skådespelaren och regissören knappast är medveten om detta.
– Vi var några kompisar som såg hans version av ”Mycket väsen för ingenting” och blev helt sålda – det här ville vi göra!
Det berättar Pontus Plænge över en kopp kaffe i foajén till Shakespearefabriken.
Han är konstnärlig ledare för verksamheten och tillsammans med Per-Johan Persson de enda som återstår ur den grupp som fanns med den där premiärsommaren 1996.

Men hur hamnade då verksamheten i Vadstena från första början?
Det inleddes med att nystartade Vadstena kulturcentrum ville att det skulle sättas upp sommarteater i Vadstena. Östgötateatern tillfrågades, men nappade inte. Något den då nyutbildade skådespelaren Pontus Plænge fick nys om. Han hade koppling till Vadstena. Hade tillbringat många sommarlovsveckor här som barn och även jobbat ett par somrar på Vadstena-Akademien.

Gräsgården 1999, ensemblen i ”Trettondagsafton”. Foto: Shakespearefabriken

Det letades spelplats och så småningom fastnade man för Gräsgården, mellan Klosterkyrkan och Bjälboättens palats.
Den första uppsättningen blev ”Romeo och Julia”. Det blev inte den bästa starten.
– Vi var unga och hungriga, men också oerfarna. Det var dåligt väder, vi bodde i kollektiv och det var lite jobbigt alltihop.

Därför blev han överraskad när han efter sommaren hörde av sig till de medverkande och frågade om de var intresserade att köra en sommar till och fick positivt svar från näst intill allihop.
Och andra sommaren kom lyftet. ”Mycket väsen för ingenting” blev stor succé och att Shakespeare på Gräsgården blev en verksamhet under Vadstena kulturcentrum innebar en helt annan stabilitet. Det gjordes ett 20-tal uppsättningar. Inte bara på Gräsgården, det gjordes också några avstickare till Folkets park och Vadstena slott.

Det var stökigt och rörigt när vi kom hit och tittade första gången, men vi såg genast potentialen.

Pontus Plænge om första besöket i foderfabriken

Gräsgården är, som nämndes, nu utbytt mot den gamla hundfoderfabriken på Ullevi egendom, precis söder om Vadstena tätort.
– Det var stökigt och rörigt när vi kom hit och tittade första gången, men vi såg genast potentialen. Här fanns redan allt: en foajé, en salong, loger, kontor, berättar Plænge.
Lokalerna ger också helt andra förutsättningar att fokusera på teaterarbetet när de medverkande slipper bygga, bära stolar och oroa sig för vädret.
– Det har sin charm, men inte efter 20 år.
Något man fått på köpet med flytten är den magnifika kvällsvyn in mot Vadstena, med sädesfälten och siluetterna av slottet och klosterkyrkan.

Skådespelaren Philip Lithner och Pontus Plænge förbereder inför föreställningen.

Det kan förmodas att en gammal fabrik inte har någon koppling till Shakespeare, men Pontus Plænge påpekar att det faktiskt finns en.
– Här inne spelar vi på två våningar. Så är det också i fonden på The Globe.
– När vi spelade på Gräsgården fanns också en koppling. Där spelade vi i dagsljus, precis som man gjorde på Shakespeares tid. Där fick man säga repliker som ”nu är det natt” och det innebar också en speciell närhet till publiken.

Det visar också på vilken bredd vi har i Vadstena.

Pontus Plænge om det lokala samarbetet
I dag har Shakespearefabriken bland annat stöd från Region Östergötland, med statliga pengar via kultursamverkansmodellen, och från Vadstena kommun. De räknas nu som en av de tunga kulturaktörerna i länet. Det är, menar Plænge, ett bevis för att verksamheten utvecklats åt rätt håll.
Nu är förhoppningen att kunna vidareutveckla utbildningsbiten, att få till en YH-utbildning, likt Vadstena sång- och pianoakademi.

Pontus Plænge tillsammans med producenten Gunilla Isacsson.

Shakespearefabriken har en tydlig förankring i det lokala. Ser det som viktigt att samarbeta med företag och aktörer i Vadstena.
Under 2022 har till exempel Hedenskog Nöjen kört publik till och från föreställningen i sitt rundturståg. Detta för en billig peng.
– Vår tanke är att det ska kosta som en biljett i kollektivtrafiken, säger Plænge.
Det säljs också kaffe från det lokala rosteriet, fikabrödet kommer från Vadstena folkhögskola, Vadstena saluhall levererar tapasbrickor och det går att beställa kräftor från Klosterdelikatesser (som har sitt kokeri på annat håll i foderfabriken) till pausen.
– Det känns bra hållbarhetsmässigt, men det visar också på vilken bredd vi har i Vadstena.

Nina Dahn och Per-Johan Persson i årets uppsättning. Foto: Johan Österlind

Säsongen är nu över och cirka 3700 personer att ha sett den nya uppsättningen av ”Mycket väsen för ingenting”. Pontus Plænge medger att han kände viss oro över att publiken inte skulle hitta ut på slätten, när verksamheten fick sin nya adress. Obefogat, har det visat sig.
– Nej, så blev det inte. Den här sommaren har vi haft lika stor publik som under våra bästa år.