”Två av naturens finaste pärlor. Så stor mångfald och så fulla av liv. Två platser som hör ihop och där det hela tiden händer en massa saker som jag vill vara med och upptäcka.” Så beskriver Malin Granlund Feldt Tåkern och Omberg, två välkända oaser på den östgötska slätten, strax söder om Vadstena.

Malin Granlund Feldt deltar i projektet Food for life och föreläser om odling i skolorna i Vadstena och Ödeshög. ”Min motor är att väcka barnens intresse för att producera sin egen mat”, säger hon.

Den sista biten av vägen är nära nog ett traktorspår. Sedan är vi framme vid Herrestadberg. Tåkern glittrar i fonden bakom den rödmålade ladugården. Här råder lugnet. Här sjunker axlarna. En skön plats kort och gott.

Det har gått några år sedan drömstället dök upp på Blocket. Malin, som är utbildad biolog, bodde med familjen i Värmland på den tiden, och längtade efter en egen plats att odla. Gärna med möjligheter att bli självförsörjande på grönsaker och gärna med lite överskott att sälja.

– Men faktum var att det inte fanns något i Värmland som dög, säger hon. Jag är uppvuxen i Ödeshög och längtade hem. Tåkern och Omberg är platser som sätter sig i kroppen på något vis.

Så när torpet i Herrestad blev till salu, med 7 000 kvadratmeter mark alldeles vid Tåkerns strand, ja då var det bara att ta pick och pack och flytta söderut.

– Det har vi inte ångrat en sekund, säger Malin. Läget är oslagbart. Det är så fint när flyttfåglarna återvänder och de första blommorna börjar slå ut. En fantastisk plats!

Och som gjord för odling dessutom. Marken är gammal bördig sjöbotten som utmanar sin bonde.

– En del är ren lera och en annan är lera blandad med grus. Det gäller att veta vad som trivs var, säger Malin. Grannen har dessutom svart torv och där hjälper jag också till med odlingen ibland.

Vi passerar genom en hög hagtornshäck som utgör gränsen till själva tomten. Strax utanför ligger åkermarken, uppdelad i fyra skiften. En för potatis, en för rotsaker och sallad, en för ärtor och bönor och en för olika sorters kål, purjolök, majs, selleri, zucchini och pumpa.

I det 100 kvadratmeter stora växthuset är det varmt och skönt. Malin lyfter på lite plast och fem små grodor hoppar förnärmat iväg. De hade hittat en skön plats i fukten tillsammans med centimeterhöga skott av rädisor.

En trasslig kiwibuske blir till ett torrt konstverk. Den är helt brun och livas upp av en färgglad pärlplatta som någon hängt bland grenarna. Grönkål och röd grönkål står kvar i ståtliga plantor från i fjol. Ett bi surrar mot fönstret, det doftar gott av varm jord och längtan efter sommaren blir stark.

Vi gör en avstickare till hönshuset för att säga hej. Det blir ett förskräckligt liv när Malin går in och sätter sig mitt i skocken. Tuppen har fullt sjå att både hålla ett öga på varje höna och samtidigt se mallig ut där han sprätter omkring i spånet. Vi plockar med oss ett par ägg och lämnar dem i fred.

I en del av den gamla ladugården längre ner på tomten har Malin ordnat gårdsbutik och vi lämnar av äggen. Bortanför husgaveln lockar Tåkern. En smal fåra för båtar går från stranden ut till öppet vatten. Den använde torpets husfolk förr i tiden för att komma ut och fiska.

Torpet ja, det är från 1850 och väl bevarat. Malin bjuder in i stugvärmen och vi tar av oss jordiga skor. Här doftar starkt av nydelad vitlök som ligger i lådor i farstun. Den väntar på att planteras ut när det blir lite varmare.

Inte mycket har ändrats här sedan tiden då det begav sig. När två familjer delade på huset och arbetade hårt med lantbruk och fiske.

– Jag hoppas att vi kan flytta hit framöver, säger Malin. Här är så vackert och fridfullt. Tänk när rördrommen trumpetar dovt över vattnet och tranorna spetar omkring i vassen. Det händer något i naturen varje dag, och att få uppleva det på så här nära håll är ren lycka.