”Vi vill mycket. Måste inget.” Med det befriande mottot tar sig kulturförgreningen Ugglan an sitt självpåtagna uppdrag i samhället – se till att allt fler upptäcker det fina med konst.

– Hela idén med Ugglan är att vi finns till för alla; folk och fä, damer och herrar, människor och djur, tänkbara och otänkbara, säger Rasmus Sköld och slår sig ner på en bänk. Frank Lala Katze Svarten delar ut antioxidanter till var och en i form av torkade blåbär, tranbär och solrosfrön.

Vi träffas en kylig majförmiddag i Folkets Park i Vadstena. Ugglorna som är på plats, förutom Rasmus och Frank, också Maria Segersäll, Joel Alenius och Linn Carlehed, har stängt av cementblandaren och lagt ner sina murslevar för en pratstund. Sofia Ek har en viktig roll i förgreningen, bland annat med Ugglans biograf, men är på andra uppdrag för dagen.

I Folkets park växer Skulpturparken fram, i projektet Art Camp, och just nu är det Marias tur. Hon bygger en tio meter hög flicka, klädd i blå stenar och blått glas, och när hjälp behövs rycker genast övriga Ugglor fram.

Att dela med sig av konst och kulturyttringar i samhället är Ugglans uppgift, som de själva beskriver den. Att sprida friheten, kreativiteten och modet.
– Många människor vågar inte umgås utanför sitt eget hem utan ett tydligt mål. Det tycks bli obehagligt. Samtidigt är mycket fyrkantigt och inrutat i samhället och många är rädda för saker de inte känner igen. Den känslan vill vi låsa upp. De flesta vill vara med och skapa, men vågar inte, säger Rasmus Sköld.

Det offentliga rummet har blivit Ugglans arena. Platser i Vadstena med omnejd som gemene man ser varje dag men som har blivit så vanliga att ingen noterar dem längre.
– Vi kallar dem för mellanrummen, säger Maria Segersäll. Vi söker upp platserna och skapar konst. Silon bortanför slottet till exempel, där gjorde vi ett audiovisuellt kollektivkonstverk som drog fullt av besökare. Många hade aldrig varit där innan.

Ny kultur i en av Sveriges mest kulturella städer alltså. Hur passar er gärning in i Vadstena?
– Det finns mycket kultur i Vadstena, absolut, men inte så mycket av det vi gör, säger Frank Lala.
– Men det finns en öppenhet för att göra saker här och det är lätt att vara den man är i Vadstena. Dessutom finns en historisk förståelse för galenskap … det får man säga är till vår fördel, säger Rasmus Sköld.

Och på tal om skön galenskap. Vad sägs om en tidning i jätteformat? Varje sida fyra gånger två meter stor så att det blir ett träningspass att läsa. Den skapade Ugglan för ett par år sedan och publicerade i ett exemplar på Stora torget.
– Man fick greppa tag i en sida och springa med den för att bläddra, säger Linn Carlehed. Vi hade högläsning på torget och det blev till en kämpig men rolig helkroppsövning.

Ett par gånger om året ger Ugglan ut sin tidning som heter Folio. Joel Alenius är oansvarig utgivare. Folk får skicka in bidrag och Ugglorna fyller ut sidorna med resten. Just nu är ett jubileumsnummer på gång. Det ligger och sjuder i en byrålåda …
– Rätt som det är exploderar den som ett vulkanutbrott, säger Rasmus Sköld.

Lite som Ugglans verksamhet i stort alltså. När inspirationen faller på skapar de konst, musik, teater, poesi, målningar, skulpturer eller andra kulturyttringar som deras lekfulla, opretentiösa och luststyrda sätt manar till.
Var?
Ja, det vet ingen.
– Vi tog vårt namn för att vi flyger i natten och sätter klorna i Vadstena när man minst anar det, säger Maria Segersäll.

Och efter varje utställning brukar besökarna vilja veta mer.
– När gör ni om det här? Den frågan får vi ofta, säger Rasmus Sköld. Svaret är enkelt; aldrig. Men att vi dyker upp någonstans igen är helt klart. Håll ögon och öron öppna. Och när du ser oss – välkommen att vara med!